Af Erik Andersson, förtroendevald inom Vänsterpartiet

Sverige befinner sig just nu i en parlamentarisk kris. En viktig del av bakgrunden är de skarpa politiska konflikter vi ser inom borgerligheten i diverse länder, mellan en mer renodlat nyliberal linje baserad på ”öppenhet” i kapitalistiska termer respektive en mer nationalkonservativ inriktning med inslag av protektionism och isolationism. Denna konflikt hänger bl.a. ihop med kapitalismens ekonomiska svårigheter i finanskrisens kölvatten, den växande konkurrensen de västerländska stormakterna stöter på internationellt och den kroniska politiska instabiliteten.

Fram till det senaste valet var Sverige uppdelat i ett ”rödgrönt” block bestående av arbetarrörelsens två partier Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt det något vänsterlutande Miljöpartiet respektive den s.k. ”Alliansen” som bestod av det traditionellt dominerande högerpartiet Moderaterna samt Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet.

Vid sidan om dessa block stod länge Sverigedemokraterna, som är ett ganska renodlat enfrågeparti nästan helt fokuserat på att dag ut och dag in upprepa att det är invandringen som är grunden till alla samhällsproblem. De har sina rötter i fascismen och hade länge starka kopplingar till nynazism, men har på senare år putsat fasaden. På ett rätt skickligt sätt lutar de sig mot en mylla av främlingsfientliga alternativa medier och hätsk retorik i sociala medier, men är samtidigt måna om att uttrycka sig på ett mer städat sätt

Att SD länge var oberoende av de två stora blocken gjorde att de hade goda förutsättningar att framställa sig som det enda alternativet till ett påstått samlat ”politiskt korrekt” etablissemang. Men för att de verkligen skulle komma in i finrummet krävdes en charmoffensiv från deras sida mot Svenskt Näringsliv och en mer renodlat borgerlig politik. De har länge i regel röstat med de borgerliga partierna när det kommit till kritan, men har på sätt och vis intagit något av en mittenposition i frågor rörande sociala och ekonomiska frågor. Det har bl.a. varit viktigt för deras försök att vinna över arbetare som drabbas av lönedumpning och som ett led i deras välfärdspopulism, där de fört fram en retorik om att alla skulle få en värdig pension, en trygg äldreomsorg, en välfungerande skola osv…om vi bara blev av med invandrarna.

Centerpartiet har sina rötter i den svenska bonderörelsen och får fortfarande många av sina röster från sina traditionella landsbygdsväljare, men de har på senare år också flyttat fram positionerna starkt i storstäderna. Det har de bl.a. gjort genom att profilera sig som en stark motståndare till alla former av rasism, med en liberal hållning i s.k. värderingsfrågor och en i kapitalistisk bemärkelse ”öppenhet inför världen”. Samtidigt som de i sak utgör ett av svensk politiks mest nyliberala partier presenterar de sig gärna som ett ”mittenparti”, mycket baserat på uppdelningen i ”värderingsfrågorna”.

Liberalerna å sin sida är i mångt och mycket ett medelklassparti och har länge balanserat mellan en mer socialliberal del av partiet respektive en mer auktoritär del med krav på ”hårda tag”, ”minskad invandring”, ”ordning och reda i skolan” osv. Omstruktureringen av den svenska blockpolitiken har satt dessa skiljelinjer på sin spets och lett till skarpa interna konflikter som fortsätter än idag. Partiet har också gått på knäna i opinionsmätningarna och skulle mycket troligt åka ur riksdagen om det blev val nu. Dessa spänningar i kombination med opinionskrisen ledde fram till att Liberalerna nyligen bytte fot och öppnade upp för att göra upp om regeringsmakten med det nationalkonservativa blocket.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har de senaste åren alltmer utkristalliserats som ett tydligt block i svensk politik, nästan helt fokuserat på invandring, brott och straff och krav på ”hårda tag”.

Efter det senaste valet 2018 förändrades den svenska blockuppdelningen. ”Alliansen” bröt samman när Moderaterna och Kristdemokraterna drog åt ett alltmer nationalkonservativt håll och öppet flirtade med Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna bröt sig då ur Alliansen, och efter flera månaders förhandlingar lyckades de få Socialdemokraterna och Miljöpartiet att gå med på flera svepande nyliberala reformer för att stödja de senares regeringsalternativ. Dessa innefattade bl.a. betydande försämringar av arbetsrätten, införande av s.k. marknadshyror på nyproducerade hyreslägenheter och en stor nedbantning och avreglering av Arbetsförmedlingen. Uppgörelsen kom att kallas Januariavtalet.

Denna uppgörelse satte Vänsterpartiet i en komplicerad sits. För många vänsterpartister och vänsterväljare var valrörelsen ännu i färskt minne, under vilken många hade fruktat att Sverigedemokraterna skulle kunna bli landets största parti. Det fanns ett betydande tryck på Vänsterpartiet att släppa fram en regering baserad på Januariavtalet  för att ”inte öppna upp för Sverigedemokraterna”. Samtidigt ville en stor minoritet internt redan då fälla regeringen pga de dramatiska nyliberala förslagen i regeringsförklaringen.

Resultatet blev ett slags kompromiss: Vänsterpartiet släppte fram regeringen men deklarerade att om den genomförde stora försämringar av arbetsrätten eller föreslog att införa marknadshyror skulle man fälla regeringen. Vad gäller arbetsrätten fick den processen en speciell dynamik eftersom huvuddelen av den svenska fackföreningsrörelsens ledande skikt gick med på förhandlingar om förändringar av arbetsrätten. Samtidigt skapade det återkommande konflikter inom framförallt LO-facken mellan de fackförbund vars ledningar var mer respektive mindre benägna att acceptera eftergifter. De konkreta förslag som framfördes i förhandlingarna hamnade även i olika ljus för olika fackförbund, beroende på vilka rättigheter man redan avtalat sig till.

Detta ledde fram till en dramatisk konflikt då de två största LO-facken, Kommunal och IF Metall, på egen hand skrev under ett avtal med arbetsgivarna tillsammans med tjänstemannafacken. Vreden mot detta agerande var stor i flera andra LO-förbund. IF Metall har länge betraktats som ett av de mest ”ansvarstagande” av LO-facken, och när det gäller Kommunal är en delförklaring till att de anslöt sig till avtalet att det innehöll vissa förbättringar för deras del. Andra fackförbund hade dock redan bättre villkor än så inskrivet i sina avtal, och därmed ansåg flera förbund att det inte fanns några större skäl för dem att skriva under. Kritikerna har varnat för att avtalet skulle göra det lättare att säga upp anställda på svaga grunder. Exempelvis då man enligt förslaget ska göra det enklare att säga upp anställda pga personliga skäl (t.ex. påstådda samarbetssvårigheter). Det är heller inte längre tillåtet att vidta stridsåtgärder pga felaktiga uppsägningar.

För Vänsterpartiets del färgades de taktiska parlamentariska avvägningarna i frågan av det faktum att stora delar av fackföreningsrörelsen deltog i processen. Partiets historiska och nuvarande relation till fackföreningsrörelsen är en viktig aspekt i detta. Så långt tillbaka som på 1920- och 30-talen utgjorde man en stor minoritet i flera LO-förbund, och LO-facken var då mycket mer politiskt brokiga.

En vändpunkt kom i början av Kalla Kriget då den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander uppmanade till att ”göra varje arbetsplats till en krigsskådeplats i kampen mot kommunismen”. Den svenska socialdemokratin kombinerade en kraftfull reformpolitik med en anti-kommunistisk hållning, och lyckades på så sätt strömlinjeforma LO-facken till en närmast fullständigt socialdemokratisk apparat, uppifrån och ned.

På senare år har socialdemokratins starka grepp över fackföreningsrörelsen alltmer luckrats upp i takt med att partiet gått alltmer högerut medan LO-förbundens ledningar bl.a. under tryck av medlemstapp känt ett växande behov av att stå upp för sina medlemmar även mot ”partiet”.

Det har blivit allt öppnare för vänsterpartister, samtidigt som partiledningen försökt genomföra en charmoffensiv mot LO-fackens ledningar. Det finns tydliga tendenser till att Vänsterpartiet flyttat fram positionerna i fackföreningsrörelsen, och det fackliga arbetet har börjat bli mer systematiskt. Men partiets fackliga arbete är fortfarande relativt svagt, och det finns en utbredd syn i partiet på att man inte i för hög grad ska ”lägga sig i fackföreningarnas interna angelägenheter”. Detta har ställts på sin spets när olika LO-fack stått mot varandra. Vänsterpartiets ledning har då inte slutit upp bakom kritikerna, utan i bästa fall intagit en neutral hållning. Med tiden omvandlades ultimatumet om att fälla regeringen om arbetsrätten kraftigt försämrades till att man skulle fälla regeringen om inte LO godkände avtalet. Avtalet förhandlas nu om, och förmodligen kommer det till slut att bli ett fullbordat faktum som accepteras av en majoritet inom LO-fackens ledningar. Här hade Vänsterpartiet kunnat agera betydligt mer beslutsamt för att tillsammans med de mer stridbara krafterna inom fackföreningsrörelsen kämpa för att stoppa dessa försämringar.


I längden behövs en fortsatt upprustning av Vänsterpartiets fackliga arbete. Partiets fackligt aktiva behöver ta spetsen i att utforma en självständig facklig strategi som möjliggör för partiet att profilera sig skarpare i fackliga frågor. Självklart ska man respektera fackföreningsrörelsens rätt att fatta sina egna beslut, men det innebär inte att man inte kan eller bör ha åsikter om dess vägval. Fackföreningsrörelsen bör betraktas som något partiet är en del av. Och de vägval fackföreningsrörelsen ställs inför är gemensamma för arbetarklassen i sin helhet. Att ”politiken” påverkar fackföreningsrörelsens förutsättningar är rätt uppenbart, och detsamma gäller omvänt. Det som behövs är en sammansmältning av den fackliga kampen med arbetarklassens kamp för en välfärd att lita på, värdiga bostäder till rimliga hyror, investeringar för jobb och livskvalitet och i förlängningen ett socialistiskt samhälle.

Istället var det marknadshyrorna som fällde regeringen. Till saken hör att Hyresgästföreningen, som utgör en av Sveriges största folkrörelser, intagit en mycket mer motvillig hållning till förslagen på försämringar än LO när det gäller arbetsrätten. Frågan har inte heller lyfts som en förhandlingsfråga för parterna, utan en renodlat politisk fråga. Därmed har Hyresgästföreningen haft fria händer att kampanja mot förslaget om marknadshyror, och dess förbundsordförande som i övrigt betraktas som en lojal socialdemokrat uppmanade faktiskt vid ett tillfälle Vänsterpartiet att fälla regeringen om de går vidare med förslaget.

När remissförslaget nyligen presenterades blev det tydligt att regeringen trots Vänsterpartiets löfte om att fälla regeringen inte hade backat en millimeter när det kom till att införa marknadshyra. Vänsterpartiet gav då regeringen 48 timmar på sig att antingen slopa förslaget om marknadshyra helt eller inleda förutsättningslösa förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna om problemen på bostadsmarknaden på ett större plan.

Regeringens och Centerpartiets slutliga motbud blev att Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna skulle bjudas in till förhandlingar. Dessa förhandlingar var dock inskränkta till frågan om hyressättning inom nyproduktion, och om parterna inte slöt ett avtal inom kort skulle regeringens förslag om marknadshyra genomföras ändå! Om man vet något som helst om förhandlingar förstår man att det inte hade funnits några som helst skäl för fastighetsägarna att ge upp kravet på marknadshyra om de vetat att det skulle genomföras ändå om de bara vägrade skriva under ett avtal.

På ett fult retoriskt sätt försökte man påskina att man hade gått med på vad Vänsterpartiet krävde. Men svaret lät inte vänta på sig, utan redan innan presskonferensen med regeringen och Centerpartiet hade avslutats avfärdade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar förslaget och sa att det var ”politisk teater” och kallade förslaget ”förhandlingar under hot”. Även Hyresgästföreningen avfärdade förslaget.

Det blev ingen lösning i sista stund, utan istället fälldes regeringen för andra gången i svensk historia. Liberalerna röstade för regeringen med hänvisning till att man lovat att stödja regeringen så länge den genomför det avtal man kom överens om efter senaste valet. Men när väl omröstningen hade genomförts och regeringen fällts deklarerade man att avtalet nu hade upphört och att man ville se en borgerlig regering – även en stödd på Sverigedemokraterna. Därmed fanns inte längre något underlag för en ny överenskommelse som inkluderar Liberalerna

Trots detta besked har dock det nationalkonservativa blocket bestående av Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, nu med Liberalerna med på tåget, inte majoritet i riksdagen. För att någon ska kunna regera landet krävs antingen nyval, dramatiska förändringar av blockkonstellationerna eller att Vänsterpartiet och Centerpartiet båda accepterar en regering baserad på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Till slut, två dagar efter misstroendeomröstningen som fällde regeringen, meddelade Centerpartiet att de backar från kravet på marknadshyror. Samtidigt förde man fram krav på skattesänkningar som ”kompensation”. Trots kravet på skattesänkningar togs beskedet emot som en stor framgång efter en tids intensivt kampanjande från Vänsterpartiets sida. Men Liberalerna fortsatte att avfärda alla inviter från regeringen och deklarerade att man inte längre var del av regeringsunderlaget.

Centerpartiet vägrar dock fortsatt benhårt att förhandla med Vänsterpartiet. De pratar om att ”hålla de två ytterkantspartierna borta från inflytande” och om ”samling i mitten”. De står alltså mellan två block och insisterar på att alla (förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna) ska samlas kring dem. Av allt att döma kommer det inte att fungera. De enda möjliga alternativen tycks vara antingen att regeringen lyckas bli accepterad av såväl Vänsterpartiet och Centerpartiet eller nyval.

Läget just nu är att riksdagens talman har gett Moderaternas partiledare Ulf Kristersson en möjlighet att inom en vecka visa om han kan samla en majoritet för en ny regering ledd av honom själv. Han saknar bara ett mandat, men det tycks omöjligt att uppnå. I det svenska partisystemet är det ytterst ovanligt att parlamentariker röstar mot partilinjen, och om man gör det blir man fullständig paria inom partiet. Det har inte heller kommit några signaler om att någon centerpartist överväger att rösta på Kristersson.

Förmodligen kommer stafettpinnen därefter gå tillbaka till Stefan Löfvén. Det grundläggande problem han har att lösa är att Centerpartiet och Vänsterpartiet i mångt och mycket är som eld och vatten i praktiken. Vänsterpartiets ledning har sträckt ut sina händer till Centerpartiet och föreslagit att ”lägga våra hjärtefrågor åt sidan och fokusera på det vi är överens om”, men Centerpartiet har gett kalla handen.

Innan misstroendeomröstningen var egentligen det enda Vänsterpartiet krävde att förslaget om marknadshyror skulle slopas, men efter omröstningen har Januariavtalet kommit att betraktas som del av det förflutna och Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar har nu gjort det tydligt att hon kräver att vara med vid budgetförhandlingar för att acceptera regeringen. Hur det sen blir i praktiken får framtiden utvisa.

De senaste veckorna har varit intensiva för oss vänsterpartister. Vi har på kort tid fått 3000 nya medlemmar och närmar oss nu 30 000. Helgen innan misstroendeomröstningen skulle hållas arrangerades mängder av kampanjaktiviteter runt om i landet för att pressa regeringen att backa i frågan om marknadshyror. Det fanns en stark glädje kring att vi äntligen satte ner foten, och en förhoppning om att förslaget faktiskt kunde gå att stoppa. Det bidrog till en stark mobilisering av partiet.

Samtidigt fanns det till en början en betydande oro bland (en del) partimedlemmarna för att det nationalkonservativa blocket skulle komma till makten, antingen genom nya uppgörelser i riksdagen eller genom nyval. Det var också ett tema som inte minst den socialdemokratiska apparaten trummade ut med stor kraft – ”Vänsterpartiet allierar sig med Sverigedemokraterna – det är vi eller en högerkonservativ regering”.

Det faktum att Centerpartiet tvingades backa om marknadshyror bidrog dock till att minska oron till förmån för hoppfullhet, liksom den enorma inströmningen av nya medlemmarna. I dagarna har också flera opinionsmätningar presenterats som tyder på en stark ökning av stödet för Vänsterpartiet. Stefan Löfvéns besked i måndags om att han inte kommer att utlysa extraval för tillfället skapade också ett ökat lugn.

Det är fortfarande väldigt oklart om det blir nyval eller ej. Vänsterpartiet har de senaste veckorna fått ökat självförtroende. Man vågade och vann. Samtidigt kvarstår stora frågor om på vilka villkor vi kan tänka oss att släppa fram regeringen igen. I början av mandatperioden accepterade vi att för tillfället få noll inflytande, och det tycks som att regeringen trodde att vi aldrig skulle göra allvar av vårt hot om att fälla den. Under mandatperiodens gång har vi vid vissa tillfällen agerat parlamentariskt för att mildra regeringens värsta förslag, men på det stora hela har vi gett regeringen fria händer (men givetvis röstat emot det vi inte varit för).

Nu finns en stark känsla i partiet av att vi inte kan låta oss bli överkörda en gång till, och en aptit på att fortsätta stå på oss. Många medlemmar vill att vi ska kräva att vara med och förhandla fram höstens budget, men det har som sagt hittills avfärdats kraftfullt av Centerpartiet. Ett förslag på lösning som har diskuterats av politiska kommentatorer är om regeringen skulle inkludera satsningar i budgeten specifikt riktade till Vänsterpartiet, men utan att officiellt förhandla med partiet.

Något som saknas i den diskussionen är den konkreta politiken. Även bland många vänsterpartister finns en förlegad bild av Centerpartiet, då de har sina rötter i en jordbrukarrörelse som tidvis varit beredda till blocköverskridande överenskommelser. Och de utgjorde länge det minst högerinriktade av de borgerliga partierna. Men numera är de ett fullt ut nyliberalt parti, med krav på sänkta lägstalöner, uppluckrad arbetsrätt och höjda hyror högt på agendan.

En sak är deras väljare, en annan själva partiet. Att föra fram krav som tilltalar deras väljare på landsbygden är helt i sin ordning, och borde hur som helst vara en viktig del av ett arbetarpartis strategi. Vi bör kräva jämlik tillgång till välfärd och annan samhällsservice, liksom upprustning av infrastrukturen, utbyggnad av snabbtåg (inte minst viktigt i ett så avlångt land som Sverige) och stora statliga investeringar för sysselsättning och framtidstro.

Däremot vore det katastrofalt om vi gjorde oss medansvariga till svepande nyliberala reformer. Om vi ska fortsätta växa som parti, axla en större roll i svensk politik och på allvar börja vända samhällsutvecklingen kan vi inte surra fast oss vid en nyliberal politik.
Den här balansen kommer vara avgörande för Vänsterpartiet att få till under de närmaste månaderna.

Vi behöver också ett lite mer långsiktigt perspektiv. Den svenska arbetarrörelsen har, liksom många andra europeiska länders arbetarrörelser, de senaste årtiondena alltmer urholkat sin förankring i arbetarklassen i vid bemärkelse. Antalet medlemmar och förtroendevalda har sjunkit, liksom väljarstödet. Socialdemokraterna regerade länge Sverige med stöd av det som idag heter Vänsterpartiet. Tillsammans hade man länge en majoritet av folket bakom sig.

Idag kretsar Socialdemokraterna kring 25% i opinionsmätningarna. De senaste veckornas beslutsamma agerande har visserligen ökat stödet för Vänsterpartiet, som i flera mätningar uppnår 11% stöd. Men om man lägger samman dessa siffror ser man att bara lite drygt en tredjedel av väljarna röstar på något av de två arbetarrörelsepartierna. Den stora historiska förändringen över tid är att Socialdemokraterna har drastiskt urholkat sitt stöd bland folk, dessvärre bara delvis till förmån för Vänsterpartiet.

Åratal av svagare förankring på arbetsplatserna och allt otydligare skiljelinjer mellan de politiska blocken har bidragit till Sverigedemokraternas frammarsch och till att en allt större minoritet av LO-arbetarna röstar på högerpartier. Och samtidigt har partier som Miljöpartiet och Centerpartiet flyttat fram positionerna bland storstadsväljare som drabbas hårt av nedskärningar och privatiseringar ”trots” att de är tjänstemän.

Mer av samma recept kan inte vara lösningen. Tvärtom behövs en arbetarrörelse som är mer självständig i förhållande till de borgerliga partier som falskt marknadsför sig som ”mitten”. Det behövs en socialistisk arbetarpolitik som genomför kännbara förbättringar i människors vardag. En rörelse som återigen lyckas mobilisera människor till strid för ett bättre liv. En rörelse som återknyter banden mellan arbetarklassens dagliga kamp och det socialistiska målet.


Post-script:

 

Efter några veckors osäkerhet lyckades Stefan Löfven samla knappast tänkbara majoritet i riksdagen. I Sverige räcker det att en majoritet inte röstar emot statsministern för att den ska kunna sitta kvar. Genom att regeringspartierna (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) röstade för Löfven och Vänsterpartiet och Centerpartiet la ned sina röster kan Löfven regera vidare för tillfället. Nästa hinder är dock inte långt borta. När nästa års budget ska antas i höst måste regeringen säkra stöd från både Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Men Centerpartiet har klargjort att de inte kommer att rösta på en budget som förhandlats fram med Vänsterpartiet, med hänvisning till att de vill ”hålla de två ytterkantspartierna (Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna) borta från politiskt inflytande”. Men Vänsterpartiet insisterar på att man inte kommer att acceptera att rösta för en budget som man inte har fått vara med och förhandla fram. Det återstår att se om både Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer hålla fast vid dessa ställningstaganden hela vägen.

Den yttersta konsekvensen skulle kunna bli att det högerkonservativa blockets budget istället går genom. Samtidigt är det svårt för Vänsterpartiets ledning att lägga sig platt, och det historiska inflödet av nya medlemmar talar för ett större självförtroende. En möjlig lösning (för regeringens del) som har nämnts i politiska analyser är att regeringen bakar in krav från både Centerpartiet och Vänsterpartiet i sin budget utan att formellt förhandla med Vänsterpartiet eller inkludera förslag som provocerar någon av parterna allt för mycket.

För Vänsterpartiets del bör dessa frågor politiseras tydligare. Det allra mest avgörande är inte formfrågan om vem som förhandlar med vem, utan det politiska innehållet. En usel budget med starka nyliberala inslag framförhandlad mellan regeringen, Vänsterpartiet och Centerpartiet i bästa samförstånd vore ett katastrofalt utfall, även om det är osannolikt allra främst pga Centerpartiets stora motvilja. Nej, det avgörande är det politiska innehållet, och det är det Vänsterpartiet behöver sätta fokus på, med skarpa förslag för verkliga förbättringar för folk.

 

Upprepning som känns styltig att läsa. Ändra den senare till ”den” bara eller liknande.